| |
|
|
|
|
| Utställning: |
|
What are you longing for? |
| Fotograf(er): |
|
Leif Claesson och Camilla Figenschou |
|
|
|
| Datum: |
|
070419 - 070520 |
| Plats: |
|
CFF – Centrum för fotografi |
| Övrigt: |
|
Vernissage torsdag den 19:e april, kl: 17-20. |
|
|
|
|
|
|
|
|
Info:
----------------------------------------------------------------------------------------
Dåren och Nymfomanen
What Are You Longing For? är inte en grupputställning utan en gemensam titel för två separata utställningar av konstnärerna Leif Claesson och Camilla Figenschou.
Två utställningar sida vid sida, två utställningar med fotografi och video. Är de lika? Tveksamt. Den ena är tydligt iscensatt, den andra skenbart dokumentär, en gestaltas med fiktion, den andra gestaltas med realism. Är de olika? Tveksamt.
En frånvaro mot en närvaro. De skiljer sig både i koncept, form och innehåll. Avsändarna är av olika kön. Har vi en man och en kvinna som behandlar samma ämne? Absolut inte.
Är det en slapp och slö curators idé bakom denna kombination? Knappast.
Det som motiverar den gemensamma titeln är att mötet eller krocken mellan dessa två konstnärer fungerar som en amplifiering av deras individuella röster. Röster som talar om en perversion som uppstått i tomrummet efter en krossad längtan. En nyfikenhet på ett ocensurerat sexuellt begär. Den ena inbjudande, den andra frånstötande. I detta möte, i denna krock uppstår en mental arena, en imaginär skådeplats, en utkikspost för en betraktelse av de olika former det mänskliga begäret kan anta. En arena jag gärna beträder. Där känns det som om jag för ett ögonblick begriper något.
Olikheter skapar språk och mening, Leif Claesson och Camilla Figenschou artikulerar, mellan sig, det som ligger bortom språket, det som synliggör och definierar det mänskliga jaget (nämligen begärets ickelogik).
Leif Claesson förtjänar respekt. Han har i mina ögon genomfört ett av de mest konsekventa och intelligenta fotografiska projekt jag känner till inom den svenska samtidsfotografin.
I arbetet ”c/o” lyckas han, genom ett antal skenmanövrar, undvika de misstag som mer eller mindre varje fotograf med ambition att skildra verkligheten stupar på. Jag tänker inte tråka ut mig själv med att ge någon redogörelse för en så pass föråldrad ideologi som den som legitimerade något som nu förhoppningsvis är historia – Den dokumentära fotografin. Claesson tillhör det fåtal konstnärer som angripit traditionen från den sida som blev dess fall, den bristande praktiken. Claesson känner till problemen, han vet att han inte kan skildra någon verklighet, han vet att han inte kan tala för någon annan. Och om han skulle peka ut några offer för ett samhälle, eller förtryck, skulle han peka på sig själv och varken offren eller samhället skulle finnas i verkligheten.
Så vad gör han? Han dyker rakt ner i smeten och gör allt det som är omöjligt, det som bara kan gå fel, han går ut i den värsta misären, med de mesta offren, klär sig i deras kläder, rullar runt i deras skit… Och det blir helt rätt. Han lyckades skapa en serie bilder som inte skildrar utan är en verklighet. Där det inte finns någon representation, bara närvaro.
Jag är avundsjuk.
Ett av de nya arbeten Claesson nu visar i ”What Are You Longing For?” är chockerande, skrämmande och väcker känslor av äckel i mig. Det visar något jag inte kände till, trodde existerade eller var möjligt. Jag finner mig själv tänka och uppleva att det finns en gräns för det normala. Att jag inte kan acceptera allt. En obehaglig upplevelse.
Galenskap är något som lätt politiseras, som i sin (närvaro) kan användas som symptom för sjukdom både i hjärnan och samhället. Galenskap blir lätt ett epitet. En egenskap som tillskrivs opponenter, dissidenter och motståndare av den egna ordningen.
Michel Foucault har i sin historieskrivning över galenskapen beskrivit sinnessjukhusets tillkomst och varande som ett instrument för utövande av kontroll och makt. Ett förtäckt fängelse där de intagnas brott varierat mellan politisk opposition, ekonomiskt obestånd, lättja och sexuella utsvävningar.
Foucaults kritik av sinnessjukhusen, som producenter av galenskap, leder i min läsning till en undran om det inte fanns någon egentlig galenskap, eller verkligt sinnessjuka människor? En frågeställning som kanske var av underordnad betydelse, då hans historieskrivning var ett politiska projekt.
Om vi utgår ifrån att instiftandet av sinnessjukhuset, av olika totalitära krafter, skapat galenskap är det lätt att se logiken i att stängningen av sinnessjukhusen borde avskaffa denna galenskap. Det svenska projektet att stänga sinnessjukhusen har haft det goda med sig att jag nu mera inte behöver tvivla på existensen av galenskap. Den är evident.
Claesson ger mig mer bevis. Han provocerar fram ett slut på min slentrianmässiga tolerans. Han visar mig bilder av en avgrund. Scenariot av tunnlar befolkade med uteliggare, narkomaner, kriminella, med en rekvisita bestående av ett kaos av sopor, pappkartonger, kanyler, tomflaskor, är känd teater. Men i kaoset, bland soporna, i spillrorna, träder en ordning fram, en organisation. Jag ser ett altare för tillbedjan, en plats för offer, en scen för agerande. Jag ser uttryck för en drift jag med tvekan kallar sexuell. Snarare ett perverterat, destruktivt begär i kamoflage. Det är ordningen som är viktig här, att någon på den totala utkanten i den totala misären utan tak över huvudet, missbrukande droger, skapar denna ordning. Är detta ett uttryck för att begäret är starkare än kroppen? Eller är detta ett uttryck för sjukdom? En sjukdom som manifesterad i ett begär skapar en sjuk individ? Kan en sjuk individ vara kreativ?
Eller är detta normalt? (Så är det självklart om allt en människa kan få för sig att göra, för att stilla sitt begär, är normalt.)
Jag har en galen kamrat, hon kallar sig själv ”a certified lunatic”. Hon beskrev en gång en person som dödat och styckat en liten flicka, som ”a person who gives crazy people a bad reputation”. Om vi skall följa rättsväsendets tolkning av vansinne så finner vi att det som sker i Claessons bilder inte uppfyller kravet på vansinne, just på grund av ordningen, ett bevis på att handlingen sker medvetet. Ansvar kan utdömas.
Där har ni svaret, detta är inte sjukt.
Jag biter mig kvar i sinnessjukhusets diskurs en stund till. I den videoinstallation Claesson visar, finner jag ett övervakningssystem med en frånvarande övervakare. Här finns ingen slentrianmässig kritik av ett verkligt eller inbillat övervakningssamhälle. Det är ett arbete som letar efter det som kom efter förtrycket. När friheten verkställts. Om jag sätter den i relation till de svenska dårar som släppts ut, förändras min blick- genom någon annans uppgivna desperation ser jag en tomhet och frånvaro, ett sökande efter något som gått förlorat, vad vet jag inte, men det var något viktigt.
Nymfomanen
Camilla Figenschou visar här sin första separatutställning. I tidigare grupputställningar har hon varit upptagen med att undersöka olika strategier och medier med avsikten att finna ett språk för att gestalta kvinnlig sexualitet. I teckningar och videoverk har hon uttalat låtit betraktaren förstå att hon är intresserad av, okomplicerat uttryckt, sex. Hon har visat en förvånadsvärd bredd, från suggestiva videoverk och narrativa filmberättelser till delikata teckningar av rena samlagsscener. En del av dessa teckningar i så extrem närbild att de för tankarna till traditionell pornografi. Men de är något annat. De utmanar oss. De uppmanar till en bejakelse.
Detta är mycket modigt. De väcker moralpanik. De väcker frågor. Framförallt ur ett teoretiskt genderperspektiv. Jag är inte kvinna nog att ge en fullständig orientering av alla möjligheter till ingångar i ämnet. Jag håller mig till mitt eget perspektiv. Och egna frågor.
I diskursen kring den manliga blicken, ett begrepp introducerat av Laura Mulvey, tydligt gestaltat av Barbara Kruger i verket ”Your gaze hit the side of my face” fastställs att den manliga blicken objektifierar kvinnan. Detta fenomen är som mest giltigt inom den pornografiska industrin. Skulle en kvinnlig blick vara mindre objektifierande? är det bättre med en pornografi som har en kvinna som skapare? Eller är det ytterst en fråga om makt? Är det så att ett begär alltid objektifierar?
Om Camilla Figenschou skulle attackera sina frågeställningar genom ett teoretiskt genderpolitiskt perspektiv skulle hon förmodligen drunkna där och aldrig få syre nog att tillämpa en praktik.
Hon tar en annan väg. Vägen via sitt eget perspektiv. Hon gestaltar, utan censur, ett eget personligt subjekt, där det kvinnliga inte problematiseras. Jag gissar att hon föredrar Tracy Emin före Barbara Kruger. Jag måste komma ihåg att fråga henne.
Kvinnliga konstnärer på samtidskonstarenan upplever ett krav att definiera sin konst ur ett feministisk perspektiv. Det finns i Camilla Figenschous konst ett drag av Pippi-lotti Rists strategi, som i en intervju, på frågan om hennes konst var feministisk, svarade att hon mer tänkte på den som feminin. Det som är på spel här, är inte en omedvetenhet kring diskursen, utan en medvetenhet kring nödvändigheten av att bevara en personlig röst. Och att ta plats, lika självklart som vilken man som helst.
I ”What Are You Longing For?” låter hon någon längta efter sex. Hon använder sig av kvinnokroppen som arena. Nya frågor kan ställas, gamla besvaras.
Hon angriper inte ämnet via en kritik av patriakala strukturer eller uttryckssätt utan anvädner sig oblygt av en mansdominerad tradition. Arbetet ”Girl with friend”, en serie svartvita bilder, ser med sin perfekta form ut att tillhöra en välkänd konstfotografitradition. Jag påminns om ett otal gamla bilder där den kvinnliga kroppen kommit att ersätta landskapet.
Men när jag ser närmare händer något.
Vad?
Se efter så blir ni också belönade. Jag fick svar på min fråga.
I den nyss nämnda traditionen fanns massor av begär hos fotograferna som projiceras via deras blick på sitt objekt. I Camilla Figenschous bilder finns inte den projiceringen, det begär som gestaltas är det avbildade subjektets. Jag tvivlar på att hon vill ge sig på en tradit |
|
|
|
|
Tillbaka |
|
|
|
|
|
