|
Info:
”Väldigt få var inne i lägenheten under de tretton år hon bodde där. Det var sotaren, kanske vaktmästaren, min bror och jag. Det var vår mamma som bodde där. Min mamma var den som bodde bakom de neddragna persiennerna. Vi barn bodde inte hos henne, vi bodde hos vår pappa i en villa på landet. Visst träffade vi henne, men inte så ofta att jag kan minnas några rutiner. Det var tidigt nittiotal och depressionen var en avgörande faktor i denna norrländska småstad. Min mor var en av de öppet långtidsarbetslösa.
För två år sedan var mamma tvungen att flytta i från sin lägenhet. Det var mycket som väcktes till liv i samband med detta, frågor utan svar, förståelse och skam. Vi kände nog ett slags skuld och frågade oss själva hur det hade kunnat gå så här. Varför hade vi inte gjort något? Vad kunde vi ha gjort? Visst försökte vi?”
Under de dagar då Jenny Gaulitz vistades i lägenheten i samband med moderns flytt fotograferade hon en serie bilder. Dessa bilder fungerar idag som ett dokument över en tid 1989 - 2002. Sedan dess har relationen till mamman fördjupats och en ny grund för relationen har utvecklats. Idag vill Jenny Gaulitz fortsätta sin berättelse om mamman i ett längre perspektiv där de båda ingår. Men det är ett mödosamt arbete, en balansgång, som tar tid.
|
|
